Skatan
Kanske var det ingen annan som tänkte på det, men i de fem första böckerna om Peter, Petra och Lucy hade jag bara visat Lund på våren och sommaren. Inget fel i det, Lund är underbart när det är varmt och soligt. Men, som Peter säger i början av Skatan, det kan inte finnas mycket som är mysigare än hösten i Lund.
När hösten kommer flyttar Lunds centrum, åtminstone för mig, norrut. Universitetsområdet, Allhelgonakyrkan och parken kring UB är som allra vackrast i oktober. I Tunaparken och på trottoarerna i Professorsstaden kan man hitta kastanjer att rosta om man vet var var man ska leta.
Att låta snälla moster Lili råka ut för ett oförklarligt och skrämmande inbrott mitt i all denna mysighet kändes nästan taskigt. Så blev det, i alla fall, och Skatan är en av de petriniböcker jag är mest nöjd med.
Peter och Petra bor ju i samma stad där deras pappa David och moster Lili växte upp. Det gör att barnen har en historia i Lund, fast de inte är födda där. Genom att låta mysteriet i Skatan ha långa rötter bakåt ville jag visa den historien.
Skolteaterföreställningen som Lucy spelar i är också väldigt mycket höst för mig. På mellanstadiet var jag faktiskt med i en liknande teatergrupp. Vi repeterade i samma aula i verkligheten, fast jag fick inte vara med i högstadiets uppsättningar och jag spelade mus i Askungen istället för huvudroller. Men Mathiasson hette så, och han inspirerade mig och många andra att intressera oss för sagor, fantasi och teater.
Ännu en gång fick jag en fascinerande rundvandring på platsen där bokens slutscen utspelar sig. Den väg huvudpersonerna kryper och klättrar i slutet har jag krupit och klättrat på riktigt, och den var faktiskt ännu krångligare i verkligheten.