Peter Petrini

”Petra, Lucy och jag har en deckarklubb som heter Hemliga ögat. Utan att skryta är vi ganska bra på att fånga skurkar och sådant. Vi har varit i tidningen flera gånger, både i Skåne och i Stockholm. Problemet är bara att en deckarklubb tar så himla mycket tid. Vissa veckor hinner jag knappt träna på gitarrläxan för att vi krälar omkring i buskarna hela eftermiddagarna och spanar efter skummisar.” Peter Petrini

Nä-nä, tänker ni kanske nu, om ni inte redan är inbitna Petrinifans.
Det kan väl inte stämma? Det låter ju lite väl kaxigt, det där som Peter Petrini påstår här ovanför. Men det är faktiskt sant.

Peter, som är en av tre huvudpersoner i Petrinideckarserien, och dessutom berättarrösten genom hela serien, är detektiv. På riktigt. Tillsammans med sin tvillingsyster Petra och klasskompisen Lucy driver han alltså deckarklubben Hemliga ögat i Lund, men det händer att de löser mysterier så långt bort som i Stockholm och rent av New York.

Klubben är inte bara en lek, det är Peter och de andra noga med att påpeka om någon vuxen ler överseende och säger något nedlåtande om vad de gör. Faktum är att Peter, Petra och Lucy har varit till stor hjälp för polisen vid ett flertal tillfällen, och många gånger är det just deras spaningsarbete som lett fram till att polisen kunnat gripa olika brottslingar.

Avslappnad inställning

Konstigt nog letar Peter aldrig aktivt efter nya mysterier som kan passa Hemliga ögat, snarare är det så att han och Petra och Lucy bara råkar hamna i situationer där de blir så illa tvungna att börja nysta i spännande trådar – eller så blir hans tvillingsyster Petra väldigt misstänksam när hon ser eller hör något märkligt,
och vips har de ett nytt fall på halsen.

Själv uttrycker sig Peter så här om klubben och dess uppdrag: ”Visst tycker jag det är rätt spännande att spana på folk och så, men jag har helt enkelt aldrig haft samma intresse för det som Petra. Hon läser böcker om detektivarbete, och har till och med lycktas tjata sig till att få följa med Olle till jobbet ett par gånger.
Olle Jacobsson är […] kriminalkommissarie på polisen i Lund. Man kan nästan säga att han har blivit vår kompis också. Visst har han en ganska avslappnad inställning till detektivuppdraget?

Popstjärna eller arkeolog – det är frågan, det

Peter är en plikttrogen och schysst kille. För det mesta är han rätt så lugn
och eftertänksam. Han är klurig och gillar att komma fram till lösningen på
olika problem, men detektivarbetet är ingenting han tänker på som en karriär.

I Arvtagaren funderar han så här när det gäller framtiden: ”Om jag får välja ska jag bli musiker eller jobba i skivaffär.” Fast helt ristat i sten verkar det inte vara, för en bit längre in i samma bok befinner sig Peter inne i Domkyrkan i Lund och tänker att ju äldre saker är, desto mer intresserad blir han av dem. ”Ibland tänker jag att jag borde bli arkeolog. Om jag inte blir popstjärna, förstås.”

Förutom att han är plikttrogen och schysst är Peter också väldigt vänlig och artig – förutom om han och Petra är osams, vill säga. Lucy och Peter kommer alltid väldigt väl överens och Peter har redan tidigt i serien väldigt höga tankar om Lucy. Ibland blir han alldeles varm och glad bara av att få syn på henne. Efter ett tag visar det sig att Lucy känner precis likadant, så numera är de inte bara kompisar utan dessutom pojkvän och flickvän.

Med rötterna i USA

Familjen Petrini bodde på Manhattan i New York innan de flyttade till Lund.
Peter trivs som fisken i vatten i Lund, men det finns en sak som han saknar riktigt, riktigt mycket med livet i USA. Eller snarare en person. Äldsta storebrorsan Max. Max är vuxen och jobbar på FN i New York, så när familjen flyttade till Sverige blev han kvar i USA, och Peter saknar honom djupt. Eller som han själv uttrycker det i Midnattsstjärnan: ”Det borde vara lag på att storasyskon måste bo hemma tills deras småsyskon är vuxna.”

En enda klump?

Bland det värsta Peter vet är när folk klumpar ihop honom och Petra som en enda enhet, bara för att de är tvillingar. De ser förvisso väldigt lika ut till utseendet – båda två har mörkt, lockigt hår – men de är två individer, inte en enda massa.

I Juveltjuven filosoferar Peter så här om att vara tvilling: ”Där har ni […] en av nackdelarna med att vara tvilling. Jag och min tvillingsyster Petra är lika till utseendet, men helt olika som personer. Ändå blir vi alltid behandlade som en enda Peteropetraklump! Peteropetra är slarviga. Peteropetra diskar för sällan. Om Petra är försenad är det Peteropetra som inte kan passa tider! Fast jag stått och väntat i flera minuter! Orättvist, va?”

Visst, man kan inte annat än att hålla med Peter. Det måste kännas ganska så orättvist när man blir behandlad som om man sitter ihop med en annan person. För Peter är ju på ett sätt och Petra på ett helt annat, oavsett om de är tvillingar eller ej. Men vi Petrinideckarläsare, vi klumpar aldrig ihop dem, eller hur?

Peter är Peter, och därmed basta!

Här kan du läsa om Petra Petrini >>